PARAGUAY PART 1: "Cowboyranchen som var en camping"

I oktober drog jag och min vän och frilanskollega Lisa på reportageresa till Paraguay. Ett sydamerikanskt land ingen av oss besökt innan. Äventyret började med en tur till naturreservatet Laguna Blanca. Först väntade en tio timmar lång resa där vi fick tillbringa två timmar i den lilla hålan Santa Rosa. Juldukarna i den 37-gradiga värmen fick mitt kitschhjärta att hoppa.

Den sista sträckan skumpade vi fram på gropiga lervägar i en liten överfylld buss som hade fejkormskinnsmönstrade väggar och illgrönt innertak. Jag hade fint möte med tjejen bredvid mig. Hon spelade romantisk brasiliansk pop och 50 Cent på sin mobiltelefon så att alla hörde. Sen blev vi helt plötsligt avsläppta här. Dags att traska cirka fem kilometer mitt ut i ingenstans.

Trötta, svettiga, hungriga och kissnödiga men när vi kom fram till den här grinden i den gröna mystiska skogen var det ett ögonblick magi med massvis med svärmande fjärilar. Fortfarande var vi inte säkra på om vi verkligen var på rätt väg.

Framme! Välkomnandet var inte direkt det mest översvallande men vi var nöjda med att ha hittat fram. Vi bodde i ett enkelt rum i det vita huset men de andra besökarna (cirka fyra) tältade på stranden.

Ja vad ska man kalla det här, ställets "lounge" kanske? Här satt vi nästan konstant på helspänn eftersom lysrören i taket snabbt blev fulla av gigantiska flygande insekter som ofta typ brände sig och kraschlandade på oss och våra tallrikar.

Anledningen till att man åker just hit är för att det finns en sjö och en strand med fin vit sand. Paraguay ligger ju inklämt mellan Argentina, Brasilien och Bolivia och har inte en enda strimma kust så badmöjligheterna är inte många.

Visst hade vi det gött på stranden ett tag men sen märkte vi att vi snart skulle få helt slut på vatten och att det inte gick att få tag på någon vätska överhuvudtaget. Vi hade taget för givet att det skulle kunna gå att köpa på ranchen och att släpa med sig massa flaskor hade ändå inte gått. När solen var som starkast och vi hade ett dygn kvar hade vi ungefär en deciliter vatten kvar att dela på. Inte så bra. Vi blev lite besatta och kunde inte tänka på något annat.

Till ett resereportage besökte vi reservatets biologstation och fick en visning i det lilla museet som hade massa flaskor och hinkar med döda djur som hittats i området. Till exempel den här jättegiftiga ormen.

När biologen Helen gick för att hämta något snodde vi vatten från flaskan som hon hade lämnat. Så ofattbart bisarrt att behöva palla vatten. Vi höll utkik åt varandra. Jag höll på att svimma när vi intervjuade henne. Vi blev lite överlyckliga när hon sedan bjöd oss på det kalla örtéet tereré.

Åh vad jag älskade det här rummet i ett skjul vi tittade in i. Perfektion.

Alla besökare som kom över dagen hade stora kylväskor med vatten, läsk, öl och sprit. Vi var sjukt avundsjuka på dem. Till slut frågade jag en kille i det här gänget om vi kunde få köpa en öl av dem. Sälja kunde han inte, men däremot bjuda. Åh tänk er den plastmuggen med ljuvlig kall öl. Som glatt fylldes på om och om igen. Alla kom för att prata och ingen av dem kunde förstå hur eller varför vi hamnat här. De firade Vanessas födelsedag (kvinnan med Cats-tröjan) och tyckte vi skulle följa med dem hem när vi druckit upp.

Kväll och ett helt annat utgångsläge. Vattenflaskorna som en kvinna med moppe budats att fixa till oss hade till slut anlänt och födelsedagsfirarna hade lämnat lite mer öl till oss.

Morgnarna var de finaste i Laguna Blanca. Bara man själv och ett gäng halvvilda hästar som sprang lösa på stranden. Men någon ranch kan man inte påstå att Rancho Laguna Blanca var. Vi hade fattat fel. Uttrycket "ranch" i Paraguay har inget med hästgård att göra. Visserligen fanns det några hästar där men de var inte tillgängliga för ridturer som hemsidan påstått. Men jaja saker blir ju sällan som man tänkt ändå.

En buss om dagen så det gällde att inte missa den. Vi fick sällskap av ett backpackerpar från Holland/Tyskland som också skulle tillbaka till huvudstaden Asuncion och som dessutom visade sig bo på samma hostel som vi. Det här var bara första helgen i Paraguay. Fortsättning följer!