CREATIVE SOULS IN MAPUTO

Min och Johanna Wimans reportageresa gick vidare. Efter Zimbabwe väntade cirka tio dagar i Moçambique. De flesta av dessa tillbringades i huvudstaden Maputo.

Vi träffade de härliga tvillingsystrarna Nelly och Nelsa Guambe som har startat landets första vintageföretag.

Ända sedan barnsben har de följt med sin mamma till secondhandmarknader och deras egen garderob har länge bestått av egensydda klänningar. Men det var när de träffade den svenska textilingenjören Amanda Ericsson från Borås på en workshop som de tog steget att starta sitt egna klädmärke Mima-te.

Affärsidén är enkel men sällsynt i Moçambique – att skapa nya vackra plagg av begagnade kläder.

  – Jag älskar att ge mig ut i det okända och inte veta vad jag ska komma hem med. Marknaden är stökig och trång, massor av människor, bilar som tutar och drivor av plagg. Utmaningen är att hitta det där som fångar ögat – ett vackert tyg, prickar, blommor. För mig börjar skapandeprocessen där, säger Nelsa. Nelly visar upp några av deras senaste skapelser.

Utsikten från Nelly och Nelsas lägenhet. När intervjun var färdig bjöd de in oss att stanna kvar på middag. Vi drack vin på deras balkong och satt sedan länge och pratade över en krämig kryddig gryta.

Vi fick lära oss mycket om Moçambiques secondhandbusiness. En stor del av kläderna kommer från välgörenhetsorganisationer i väst men det kommer även stora containrar från Asien med massproducerade kläder som aldrig blivit sålda. Inköparna får knappt se vad som finns i de stora klädbalarna, utan får bara chansa. Långt ifrån allt kommer till användning. Mycket bränns eller hamnar på soptippen. Pälsar och skidjackor hör inte till ovanligheterna, och vem behöver det i tropiska Moçambique?

Överlag är Maputo en väldigt sliten stad men här och var finns vissa riktigt tjusiga byggnader.

En dag träffade vi den berömde biskopen och fredskämpen Dinis Sengulane som blivit kallad för Moçambiques svar på Nelson Mandela. Efter att inbördeskriget i Moçambique tog slut, startade han fredsprojektet TAE (Transformaçaõ de Armas en Enxadas på portugisiska). Under kriget flödade miljoner pistoler och andra vapen in i landet och många av dem är än i dag gömda eller begravda. TAE jobbar med att minska det stora antalet vapen som finns i landet genom att samla in vapnen och erbjuda någonting i utbyte – som en spade, cykel eller symaskin. Efter att de desarmerats lämnas de till en grupp konstnärer, som får fria händer. Korset han bär på bilden är gjort av vapen.

En av landets mest kända konstnärer är Gonçalo Mabunda som är en av dem som skapar konst av TAE:s insamlade vapen.

De flesta vapenkonstnärerna håller till på kulturcentret Nucleo d’Arte. Den stol som Arlindo Andrade sitter på är exempelvis skapad av granater.

Vapenkonstnären Fiel dos Santos har själv starka minnen från inbördeskriget och lever med minnena av hur hans bror kidnappades och tvingades bli soldat. För honom är vapenkonsten ett sätt att förmedla hopp och motståndskraft. Länge kände han en stark avsky inför materialen.
– Självklart reflekterar jag över vad det är jag har i händerna eftersom det har använts till att döda människor. Det är som en mur jag måste tränga igenom varje gång för att kunna skapa någonting. Men jag känner att det har betydelse, både spirituellt och rent konkret. Efter att jag gjort färdigt en skulptur kan jag säga till mig själv: de här vapnen kommer aldrig att döda en människa igen. Det är mitt sociala bidrag till samhället och jag vet säkert att det betyder något, säger han.

De mysiga ateljéerna på Nucleo.

Ibland stannade vi kvar på vårt guesthouse för att skriva, greja med bilder och planera.

Eller strövade runt lite planlöst och bara tittade.

Vi följde med Göteborgstjejen Lisa till Polana Canico, en enkel och fattig stadsdel i utkanten av staden (som inte syns på den officiella kartan), där hon skulle träna med danskompaniet Wuchene.

Efter den kraftfulla och aggressiva krigsdansen zigubo var det dags för Lisas lindyhopprojekt som går under namnet Maputo Afro Swing. Förra sommaren tog hon med sig ett gäng av proffsdansarna till Sverige för att uppträda på t ex Herräng Dance Camp och på Nefertiti.

Traktens barn trängdes vid dörren och gluttade storögt in genom fönstren.

Gissa om jag älskade att det var livetrummor under hela dansklassen? =)

Vi följde med några av dansarna och musikerna hem för att göra ett hemma-hos-reportage. Här bodde fyra bröder plus en släkting och den ena brorsans fru och barn. Båda föräldrarna är döda.

Ett typiskt rum hos dem. Både väggar och golv täckta av textilier för att skapa en mysigare känsla.

De har gemensam ekonomi och försörjer sig på lite av varje: på musik och dans, plantodling och på en bar/kiosk som de byggt i anslutning till hemmet. Vi fick veta att självaste Timbuktu varit på besök och att de jammat tillsammans.

När vi var i Moçambique gjorde vi också en avstickare till en kustort tio timmar norrut. Men om äventyret med valhajar och annat får ni veta mer om en annan gång.

ÄVENTYR I ZIMBABWE

I början av november var det dags för mig och Johanna Wiman att åka iväg på reportageresan till södra Afrika som vi hade planerat för i månader. Efter nästan ett dygns resande kom vi äntligen fram till den pyttelilla flygplatsen Victoria Falls i Zimbabwe och checkade in på det här hostelet.

Den lilla staden som har samma namn som de berömda vattenfallen hade mer av bykänsla. Röda jordvägar, blommande akaciaträd och fler turistföretag än "vanliga" affärer. Guideboken varnade för att promenera runt på kvällarna, men inte på grund av kriminalitet utan för att man kan stöta på kringströvande vilda djur.

Middag på Mama Africa.

Och öl på hostelet där det fanns många rastafari-snubbar och konstnärer som ville visa upp sina alster av återvunna material.

Victoriafallen! Som är dubbelt så högt som Niagarafallen. Det var torrt och vattennivån var ganska låg när vi var där men det var ändå oerhört mäktigt. Älskar vattenfall!

Ibland stötte vi på vårtsvin och sådana här antiloper som heter buskbock.

Och en bedårande skolklass på utflykt.



Sådana här apor sprang omkring överallt och många av dem bar sina små bebisar upp och ner under magen.

På kvällen åkte vi på en sundowner cruise längs med Zambezifloden som rinner mellan Zimbabwe och Zambia.

Det bästa var flodhästarna som simmade omkring bredvid båten.

Sedan tog vi oss vidare i landet och efter en dags bussresa nådde vi Gweru och Antelope Park. Första natten bodde vi i sånt där lyxigt tält med trägolv och möbler. Johanna fick fnatt när hon fick syn på en spindel på väggen. Hon gav mig i uppdrag att hitta den och döda den, men jag var nog inte riktigt rätt person för den uppgiften. Jag skrattade mest åt henne och skyllde på att det var snudd på omöjligt att lokalisera den. Vi bäddade istället in oss i våra myggnät och lyssnade på lejons rytande.

Anledningen till att vi åkte hit var nämligen för att göra ett reportage om ett världsunikt lejonprojekt. Här finns ett ambitiöst uppfödningsprogram med målet att så småningom kunna släppa ut lejon i det vilda. Detta för att bevara Afrikas hotade lejonstam som sedan 1970-talet minskat från 200 000 lejon till omkring 12 000-20 000 stycken idag. Det rivstartade med att vi fick gå på en så kallad lion walk med två lejontonåringar. Inga vapen, inga stängsel, bara en noggrann säkerhetsgenomgång och varsin träpinne.

Anledningen till att man bokstavligen går ut och går med dem är att fungera som en supportande flock så att de kan känna trygghet att jaga. När lejonen sedan blivit tillräckligt skickliga jägare flyttas de till ett större inhägnat område, ett eget ekosystem, och får där ungar som aldrig kommer i närheten av människor. Det är till slut de som ska släppas ut i det vilda. 

Och yes, vi fick röra vid dem flera gånger och gå riktigt nära på egen hand för att ta sådana här läskiga bilder. Som med alla djur gällde det att de inte skulle känna av att man var rädd, vilket man såklart var. Men den viktigaste instruktionen av dem alla var att alltid alltid hålla en högre ögonhöjd än dem. Bara på det sättet kan illusionen om att vi är starkare än dem upprätthållas. Man fick alltså absolut inte böja sig ner för att knyta sina skor eller plocka upp något man tappat.

Till centret kommer resenärer från hela världen och det finns flera volontärprojekt att delta i. En av deras viktigaste arbetsuppgifter är att gosa med lejonungarna så att de skapar band till människor.

Buffé tre gånger om dan av Sheila med världens varmaste leende. En dag fick vi åka till ett utbildningscentrum där traktens barn får gratis undervisning om Afrikas ekosystem och lejonens viktiga roll.

På kvällen fick vi turen att åka på en "night encounter" där man får följa de lite äldre lejonen från steg 2 när de kvällsjagar. Med två pickuper och specialbelysning försökte vi hålla oss i närheten av dem och "hjälpa" dem att hitta byten. Fasligt spännande och fick en sån ljuvlig "nu lever jag-kick". Ibland försvann lejonen i mörkret men vi hittade dem alltid igen tack vare de oerhört skickliga och modiga guiderna. Det gick fort i den snåriga vegetationen och det gällde att hålla in sina kroppsdelar och huka sig för grenarna som man knappt såg.

De fällde inget byte just den kvällen men hittade däremot ett kadaver som fällts av hyenor eller en gepard.

På Antelope Park fanns även fyra föräldralösa elefanter som de tagit hand om. Alltså deras hud är så himla fascinerande. Pansartjock!

Vi fick också rida en vända på savannen på dem.

En dag var det match i den udda sporten polo crosse, alltså som en blandning av hästpolo och lacrosse.

När det blev lördag gjorde vi som volontärerna alltid gör, åker in till den närliggande staden Gweru för att besöka olika barnhem som parken stöttar. Här mötte vi folk på väg hem från en gudstjänst.

Så häftigt att se att det är samma fotbollsspelare som dyrkas världen över. Några veckor tidigare fotade jag Messi och Ronaldo hängandes på ett pojkrum i Uddevalla, nu på ett barnhem för killar som tidigare bott på gatan.

Och allt detta hände under bara sex dagar. Sedan var det dags för resans andra kapitel: Mocambique.