ÄVENTYR I ZIMBABWE

I början av november var det dags för mig och Johanna Wiman att åka iväg på reportageresan till södra Afrika som vi hade planerat för i månader. Efter nästan ett dygns resande kom vi äntligen fram till den pyttelilla flygplatsen Victoria Falls i Zimbabwe och checkade in på det här hostelet.

Den lilla staden som har samma namn som de berömda vattenfallen hade mer av bykänsla. Röda jordvägar, blommande akaciaträd och fler turistföretag än "vanliga" affärer. Guideboken varnade för att promenera runt på kvällarna, men inte på grund av kriminalitet utan för att man kan stöta på kringströvande vilda djur.

Middag på Mama Africa.

Och öl på hostelet där det fanns många rastafari-snubbar och konstnärer som ville visa upp sina alster av återvunna material.

Victoriafallen! Som är dubbelt så högt som Niagarafallen. Det var torrt och vattennivån var ganska låg när vi var där men det var ändå oerhört mäktigt. Älskar vattenfall!

Ibland stötte vi på vårtsvin och sådana här antiloper som heter buskbock.

Och en bedårande skolklass på utflykt.



Sådana här apor sprang omkring överallt och många av dem bar sina små bebisar upp och ner under magen.

På kvällen åkte vi på en sundowner cruise längs med Zambezifloden som rinner mellan Zimbabwe och Zambia.

Det bästa var flodhästarna som simmade omkring bredvid båten.

Sedan tog vi oss vidare i landet och efter en dags bussresa nådde vi Gweru och Antelope Park. Första natten bodde vi i sånt där lyxigt tält med trägolv och möbler. Johanna fick fnatt när hon fick syn på en spindel på väggen. Hon gav mig i uppdrag att hitta den och döda den, men jag var nog inte riktigt rätt person för den uppgiften. Jag skrattade mest åt henne och skyllde på att det var snudd på omöjligt att lokalisera den. Vi bäddade istället in oss i våra myggnät och lyssnade på lejons rytande.

Anledningen till att vi åkte hit var nämligen för att göra ett reportage om ett världsunikt lejonprojekt. Här finns ett ambitiöst uppfödningsprogram med målet att så småningom kunna släppa ut lejon i det vilda. Detta för att bevara Afrikas hotade lejonstam som sedan 1970-talet minskat från 200 000 lejon till omkring 12 000-20 000 stycken idag. Det rivstartade med att vi fick gå på en så kallad lion walk med två lejontonåringar. Inga vapen, inga stängsel, bara en noggrann säkerhetsgenomgång och varsin träpinne.

Anledningen till att man bokstavligen går ut och går med dem är att fungera som en supportande flock så att de kan känna trygghet att jaga. När lejonen sedan blivit tillräckligt skickliga jägare flyttas de till ett större inhägnat område, ett eget ekosystem, och får där ungar som aldrig kommer i närheten av människor. Det är till slut de som ska släppas ut i det vilda. 

Och yes, vi fick röra vid dem flera gånger och gå riktigt nära på egen hand för att ta sådana här läskiga bilder. Som med alla djur gällde det att de inte skulle känna av att man var rädd, vilket man såklart var. Men den viktigaste instruktionen av dem alla var att alltid alltid hålla en högre ögonhöjd än dem. Bara på det sättet kan illusionen om att vi är starkare än dem upprätthållas. Man fick alltså absolut inte böja sig ner för att knyta sina skor eller plocka upp något man tappat.

Till centret kommer resenärer från hela världen och det finns flera volontärprojekt att delta i. En av deras viktigaste arbetsuppgifter är att gosa med lejonungarna så att de skapar band till människor.

Buffé tre gånger om dan av Sheila med världens varmaste leende. En dag fick vi åka till ett utbildningscentrum där traktens barn får gratis undervisning om Afrikas ekosystem och lejonens viktiga roll.

På kvällen fick vi turen att åka på en "night encounter" där man får följa de lite äldre lejonen från steg 2 när de kvällsjagar. Med två pickuper och specialbelysning försökte vi hålla oss i närheten av dem och "hjälpa" dem att hitta byten. Fasligt spännande och fick en sån ljuvlig "nu lever jag-kick". Ibland försvann lejonen i mörkret men vi hittade dem alltid igen tack vare de oerhört skickliga och modiga guiderna. Det gick fort i den snåriga vegetationen och det gällde att hålla in sina kroppsdelar och huka sig för grenarna som man knappt såg.

De fällde inget byte just den kvällen men hittade däremot ett kadaver som fällts av hyenor eller en gepard.

På Antelope Park fanns även fyra föräldralösa elefanter som de tagit hand om. Alltså deras hud är så himla fascinerande. Pansartjock!

Vi fick också rida en vända på savannen på dem.

En dag var det match i den udda sporten polo crosse, alltså som en blandning av hästpolo och lacrosse.

När det blev lördag gjorde vi som volontärerna alltid gör, åker in till den närliggande staden Gweru för att besöka olika barnhem som parken stöttar. Här mötte vi folk på väg hem från en gudstjänst.

Så häftigt att se att det är samma fotbollsspelare som dyrkas världen över. Några veckor tidigare fotade jag Messi och Ronaldo hängandes på ett pojkrum i Uddevalla, nu på ett barnhem för killar som tidigare bott på gatan.

Och allt detta hände under bara sex dagar. Sedan var det dags för resans andra kapitel: Mocambique.