FLATÖ CHRISTMAS LIGHT

SKATEMORSAN

Förra veckan var jag i Tibro med Johanna och fotade till en artikel om en skatepark. Ann som vi träffade där gjorde intryck på mig. Hon berättade om hur hon såg fram emot de ljumma sommarkvällarna när hon skulle sitta och hänga vid parken med en burk cola i handen och titta på.
Fint med morsor som engagerar sig i sina och andras barn sådär. Det där viktiga att liksom bara visa att man finns där.

INREDNINGSINSPIRATION: FIFTIES STYLE

Tidigare i höst fotade jag ett reportage som handlade om en Boråskille som snöat in på 50-tal och som inrett sin lägenhet efter den stilen. In i minsta detalj. All-in-människor alltså. Gotta love it.


Det underbara köket.

Lägenhetsinnehavaren Henrik.

Noga utvalda prylar på Stringhyllor.

Mäkta stolt över sin bensinpump som står i vardagsrummet.

Här har Henrik klistrat på en fejk-trälist i plast för att få tvn att se mer retro ut.

Favoritprylen är spelautomaten från 1959.

Många filmstjärnor på väggarna och så den kitschiga roskulan som jag älskar.

THOSE LITTLE THINGS

Jag älskar när man får veta mer om människor i sin närhet. Det är ju som ett pusselläggande. Speciellt kul tycker jag det är när man börjar få koll på folks egenheter. Eller får reda på små udda saker som de tycker om. Som Johanna som nyligen berättade att hon älskar doften av nya basketbollar. Sånt lägger jag på minnet!

AUTUMN CLICHÉS?

LONDON: DETAIL SHOTS

Oväntat motiv på Bacon Street, Brick Lane.

Men åh. Det är så himla fint med utomhustavlor.

Finaste dörren.

Vem blir inte glad av en megamustasch och komönstrade soptunnor?

Gatukonst i Hackney och Brick Lane

Bästa och mysigaste butiksgatan Columbia Road. Tunnelbanestation: Old Street eller Bethnal Green

Fin historia om den avbildade mannen Charles Burns: http://spitalfieldslife.com/2010/05/11/charlie-burns-of-bacon-st/
"You may not have seen Charlie Burns, the oldest man on Brick Lane, but I can guarantee that he has seen you. Seven days a week, Charlie, who is ninety four years old, sits in the passenger seat of a car in Bacon St for half of each day, watching people come and go in Brick Lane. The windscreen is a frame through which Charlie observes the world with undying fascination and it offers a deep perspective upon time and memory, in which the past and present mingle to create a compelling vision that is his alone."

LONDONERS

Nyligen var jag och frilansjournalisten Johanna Lagerfors på reportageresa i London. Här är några av de Londonbor som fastnade på minneskortet.

En man som säljer jalebi på gatan, degkrumelurer som doppas i sirap och friteras.

Spoken word-artisten Bridget och en pojke med sin hund i grymma inomhusmarknaden Brixton Village.

Brixton.

Bäst pimpade byggnaden i Brixton och eldsjälen och hippietanten Diane som engagerar sig i förortens alla kids.

Vintagebutiken Reignwear i Soho.

Mysigt marockanskinfluerat café i Brick Lane.

Söndagsstreetstyle i östra London.

Ser ni vad det är för bok tjejen till höger läser ståendes på en trottoar i Notting Hill? "Le Monde de la Mode". Såklart.

Sikher i Southall, som är Londons Little India.

Ung sikhpojke i templet. Notera att till och med engelska tempel har heltäckningsmattor.

Gurdwara Sri Guru Singh Sabha är det största sihktemplet i Europa.

Tygförsäljare i Southall.

Längst in i plastiga prylaffärer och lysrörsupplysta gallerior i Southall finner man små bås där en astrolog väntar på att hjälpa dig med valfritt problem eller spå dig i handen och sia om din framtid. Vi kunde såklart inte motstå ett besök, men det är en helt annan historia...

Sen lördagkväll i Southall. Från stadsdelens bästa restaurang blickar vi ner över One Pound Store som är sista butiken att stänga för dagen.

VÄXTHUS

Nån gång i livet vill jag sitta och dricka morgonkaffe och fredagsvin på en balkong som är omgiven av så mycket växter att man inte ser fasaden.

RUSSINFÖTTER

CHILENSK FIGHT CLUB

– Släng en stol i huvudet på honom!

I en mörk sydamerikansk källare pågår ett machorollspel där maskerade män mosar varandra till publikens stora förtjusning. I lucha librens värld får Den Vite Ängeln och Bruce Willis-wannaben vara hjältar för en kväll.

Mörkret har precis lagt sig över den chilenska hamnstaden Valparaiso. Gatan Buenos Aires är så gott som öde, men en trappa ner, i kampsportslokalen, är det fullpackat med folk. Majoriteten är män, men här finns också några familjer på lördagsutflykt. Publiken är laddad. De lever sig in i dramat och ömsöm häcklar ömsöm hyllar brottarna i ringen.

– Bryt honom mitt itu, ropar en tioårig pojke när en luchador klättrar upp i ena ringhörnan och gör sig beredd att mosa motståndaren som redan ligger golvad på rygg.

Brottaren med smeknamnet ”Angel Blanco” väntar i kulisserna. När han laddar stänger han ute allt annat. Han går runt i cirklar, kör några intensiva lyft med tyngder men pratar inte med någon. Ögonen bakom den vita masken är stirrande men nollställda. Den nästan hundra kilo tunga kroppen är endast iklädd ett par vita lycrakalsonger och höga vita snörkängor. Runt knä och armbågar har han tjocka skydd. I över tjugo år har Leonardo Cerez iklätt sig rollen som den Vita Ängeln. Hans alterego är känt för sin tekniska skicklighet och som en av ”de goda”.

– Som luchador blir jag en helt annan person. Under masken är det ingen som vet vem jag är, berättar Lenoardo.

Motståndaren som han ska möta idag är nästan trettio år yngre. Men åldern har ingen större betydelse i det här sammanhanget.

– När jag är i ringen rusar adrenalinet i kroppen och jag känner mig som 25 igen, säger 56-åriga Lenoardo.

Han förklarar att wrestlingen i första hand är en show men att alla slag och sparkar är på riktigt. Det är inte bestämt innan vem som ska vinna matchen. Men det är heller inte det viktiga. Allt går ut på att underhålla publiken.

I lucha libre handlar ronderna om en klassisk kamp mellan det onda och det goda. Brottarna får själva välja vilken sida de vill tillhöra. Men att hitta rätt karaktär med ett bra namn, ett särpräglat utseende och en utmärkande fightingstil får ta tid. De äldre utövarna har haft sina roller i många år och har dyra specialsydda dräkter. De yngre brottarna experimenterar fortfarande och hämtar inspiration från olika subkulturer. En ung man med långt svart lockigt hår som just springer ut från ringen bär rockig Kiss-tshirt, mörka smala jeans och höga läderkängor.

Bakom ett upphängt skynke som fungerar som ridå väntar Carlos Salgado på sin tur. Han har valt att gestalta en god hjälte men har inte heller han den klassiska lucha libre-dräkten med mask och tajt lycra. Istället är han vardagsklädd i rödvitrandigt linne och långa jeansshorts. Men i huvudet känner han sig som Bruce Willis. Som luchador kallar han sig nämligen ”John McClane”, efter huvudrollsinnehavaren i favoritfilmen Die Hard.

– När jag hade rakat hår förut tyckte mina kompisar att jag liknade honom. För mig är det en schysst rättvis person som inte gillar fusk, men som gör allt han kan för att försvara sig.

Carlos har bara tränat i en och en halv månad. Snart ska han gå upp i ringen för första gången. Han är nervös men väldigt förväntansfull.

– Jag tror att det kommer bli oförglömligt. Jag vill att folk ska gå härifrån och tänka wow, vilken grym luchador.

Är man med i leken får man leken tåla. En äldre man som satt sig på första parkett faller plötsligt av sin stol när han får en stor bjässe i knät. Rejält överraskad men inte det minsta förbannad. Snarare verkar han glad över ha hamnat i rampljuset. Det är det som är kärnan i lucha libre. Allt kan hända då det inte finns några direkta regler. Publiken är lika delaktiga i showen som brottarna.

Carlos första lucha blir mycket tuff. Det ser mycket smärtsamt ut men han är helt euforisk när han kommer tillbaka till gymmet efter den tio minuter långa matchen.

– Det var mycket bättre än jag trodde! Känslan som fyller en när publiken skriker och hejar på - man glömmer allt annat och tänker bara på fighten. Man kan ha en uttänkt koreografi innan men när man väl kommer in i ringen glömmer man bort den.

Han medger att han har ont överallt, men har inte plats för smärtan just nu.

– Det är en total avslappning som fyller mig. Jag känner mig helt lugn nu. Även om jag inte vann så känner jag mig som en vinnare.

Runt omkring honom strömmar publiken ut från hallen. De tittar nyfiket på de utpumpade men lyckliga brottarna. De yngsta åskådarnas ögon är fulla av beundran. Nu är det dags att återgå till den vanliga världen, men för några timmar har både brottare och åskådare kunnat låtsas att de befinner sig i en actionfilm. Med livs levande hjältar och skurkar, galenskap, passion och en stor dos kittlande fruktan.