RUSSINFÖTTER

CHILENSK FIGHT CLUB

– Släng en stol i huvudet på honom!

I en mörk sydamerikansk källare pågår ett machorollspel där maskerade män mosar varandra till publikens stora förtjusning. I lucha librens värld får Den Vite Ängeln och Bruce Willis-wannaben vara hjältar för en kväll.

Mörkret har precis lagt sig över den chilenska hamnstaden Valparaiso. Gatan Buenos Aires är så gott som öde, men en trappa ner, i kampsportslokalen, är det fullpackat med folk. Majoriteten är män, men här finns också några familjer på lördagsutflykt. Publiken är laddad. De lever sig in i dramat och ömsöm häcklar ömsöm hyllar brottarna i ringen.

– Bryt honom mitt itu, ropar en tioårig pojke när en luchador klättrar upp i ena ringhörnan och gör sig beredd att mosa motståndaren som redan ligger golvad på rygg.

Brottaren med smeknamnet ”Angel Blanco” väntar i kulisserna. När han laddar stänger han ute allt annat. Han går runt i cirklar, kör några intensiva lyft med tyngder men pratar inte med någon. Ögonen bakom den vita masken är stirrande men nollställda. Den nästan hundra kilo tunga kroppen är endast iklädd ett par vita lycrakalsonger och höga vita snörkängor. Runt knä och armbågar har han tjocka skydd. I över tjugo år har Leonardo Cerez iklätt sig rollen som den Vita Ängeln. Hans alterego är känt för sin tekniska skicklighet och som en av ”de goda”.

– Som luchador blir jag en helt annan person. Under masken är det ingen som vet vem jag är, berättar Lenoardo.

Motståndaren som han ska möta idag är nästan trettio år yngre. Men åldern har ingen större betydelse i det här sammanhanget.

– När jag är i ringen rusar adrenalinet i kroppen och jag känner mig som 25 igen, säger 56-åriga Lenoardo.

Han förklarar att wrestlingen i första hand är en show men att alla slag och sparkar är på riktigt. Det är inte bestämt innan vem som ska vinna matchen. Men det är heller inte det viktiga. Allt går ut på att underhålla publiken.

I lucha libre handlar ronderna om en klassisk kamp mellan det onda och det goda. Brottarna får själva välja vilken sida de vill tillhöra. Men att hitta rätt karaktär med ett bra namn, ett särpräglat utseende och en utmärkande fightingstil får ta tid. De äldre utövarna har haft sina roller i många år och har dyra specialsydda dräkter. De yngre brottarna experimenterar fortfarande och hämtar inspiration från olika subkulturer. En ung man med långt svart lockigt hår som just springer ut från ringen bär rockig Kiss-tshirt, mörka smala jeans och höga läderkängor.

Bakom ett upphängt skynke som fungerar som ridå väntar Carlos Salgado på sin tur. Han har valt att gestalta en god hjälte men har inte heller han den klassiska lucha libre-dräkten med mask och tajt lycra. Istället är han vardagsklädd i rödvitrandigt linne och långa jeansshorts. Men i huvudet känner han sig som Bruce Willis. Som luchador kallar han sig nämligen ”John McClane”, efter huvudrollsinnehavaren i favoritfilmen Die Hard.

– När jag hade rakat hår förut tyckte mina kompisar att jag liknade honom. För mig är det en schysst rättvis person som inte gillar fusk, men som gör allt han kan för att försvara sig.

Carlos har bara tränat i en och en halv månad. Snart ska han gå upp i ringen för första gången. Han är nervös men väldigt förväntansfull.

– Jag tror att det kommer bli oförglömligt. Jag vill att folk ska gå härifrån och tänka wow, vilken grym luchador.

Är man med i leken får man leken tåla. En äldre man som satt sig på första parkett faller plötsligt av sin stol när han får en stor bjässe i knät. Rejält överraskad men inte det minsta förbannad. Snarare verkar han glad över ha hamnat i rampljuset. Det är det som är kärnan i lucha libre. Allt kan hända då det inte finns några direkta regler. Publiken är lika delaktiga i showen som brottarna.

Carlos första lucha blir mycket tuff. Det ser mycket smärtsamt ut men han är helt euforisk när han kommer tillbaka till gymmet efter den tio minuter långa matchen.

– Det var mycket bättre än jag trodde! Känslan som fyller en när publiken skriker och hejar på - man glömmer allt annat och tänker bara på fighten. Man kan ha en uttänkt koreografi innan men när man väl kommer in i ringen glömmer man bort den.

Han medger att han har ont överallt, men har inte plats för smärtan just nu.

– Det är en total avslappning som fyller mig. Jag känner mig helt lugn nu. Även om jag inte vann så känner jag mig som en vinnare.

Runt omkring honom strömmar publiken ut från hallen. De tittar nyfiket på de utpumpade men lyckliga brottarna. De yngsta åskådarnas ögon är fulla av beundran. Nu är det dags att återgå till den vanliga världen, men för några timmar har både brottare och åskådare kunnat låtsas att de befinner sig i en actionfilm. Med livs levande hjältar och skurkar, galenskap, passion och en stor dos kittlande fruktan.

GÖTEBORG GOES BURLESQUE

Som fotograf men också som människa älskar jag att träda in ny små världar. I lördags var burleskklubben Tip The Velvet en sådan. Flärdfull verklighetsflykt med strikt dresscode:
"För att komma in på Tip the Velvet bör du välja kläder som passar in under följande teman: frack/kostym, bal/aftonklänning, vintage (allt från slutet av 1800talet till 1960talet), uniform, historiskt (1600-1800tal), pinup, burlesque, eller annan högtidsdräkt. Nyckelord kan vara: korsetter, hattar, kravatt, glamour, glitter, paljetter och plymer, svulstigt, dekadent, stilfullt, societet, glädjeflickor, historisk design. Tänk Moulin Rouge och Cabaret och kostymdramer såväl som gangsterstil från 20talet."

ESPAÑA came my way

Förra veckan drog jag till Spanien. Förutom att göra lite jobb så var en av anledningarna att hälsa på min vän Mapi, som jag lärde känna när vi båda bodde i Chile. Första stoppet blev därför hennes hemstad Zaragoza.

Där hittade jag söta tanter på en parkbänk och blev extra glad när en av dem hade lila hår.

Och gatukonst som fick mig att känna mig som i Latinamerika igen.

Vi hann med en snabbvisit till deras landställe i Cadrete. Jag fick träffa hennes gulliga mamma som bjöd på typiska spanska lunchrätter.

I den 35-gradiga värmen var det skönt med ett dopp i deras pool.

Zaragozas tågstation var en märklig historia. Så öde och stelt och futuristiskt. Fick lite Nordkoreavibbar på nåt sätt. Härifrån åkte vi tåg söderut mot Valencia.

Dags för tomatfestivalen La Tomatina som äger rum varje år i slutet på augusti i den lilla staden Buñol. Människor kommer från hela världen för att delta i ett galet tomatkrig. Klockan nio på morgonen började uppladdningen med öl och sangria.

På given startsignal startar kriget! Lastbilar kommer fullastade med tomater som sedan kastas runt kors och tvärs över gatorna. I exakt en timme är det fritt fram att mula vem man vill!

Kladdigt och härligt!

Många hade simglasögon på sig för att skydda ögonen från svidande tomatjuice.

Alla blev vi ljusrosa och hade tomatbitar ändå in i öronen. Men vad gör man inte för att få bocka av sin bucket list =) Jag kan inte motstå sådana här knäppa upplevelser.

Tillbaka till Valencia där jag höll till största delen av resan.

I Valencia finns en härlig strand bara tio minuter med buss från centrum.

Där blev det förmodligen årets sista dopp.

Mapi imponerade genom att hänga kvar en bra stund i den där basketkorgen.

Och jag föll såklart pladask för den här kitschiga flodhästen på strandpromenaden.

I Valencia mötte vi upp min Göteborgskompis Maja som varit i Barcelona några dagar. Jag introducerade ivrigt "clara" för henne. Alltså öl med citron, som blev vår stora favorit. Ibland är det öl blandat med citronläsk och ibland med citronjuice. Men alltid lika gott, fräscht och svalkande.

Vi bodde på flera ställen i Valencia, men det sista var det bästa. Mysiga Home Youth Hostel.

Vi gjorde rundor där vi åt och drack oss runt barerna i den gamla stadskärnan. En kväll blev det blåmusslor.

Och så njöt vi av den baskiska tapasvarianten pintxos. Man plockar från bardisken och sedan betalar man för antalet pinnar man har kvar på tallriken.

Vi var även kulturella och gick på modernt konstmuseum.

Besökte den 8000 kvadratmeter stora Mercado Central.

Där det till och med hängde tavlor bland frukten.

En mexikansk restaurang som hade stängt för siesta. Men vad gör det när porten är så här fin.

Jag fyllde på hjärtat med hus-, färg- och gatukonst-vyer

En dag besökte vi Oceanografic där man kunde spana på hajar i glastunnlar.

Åt friterad camembert med tomatmarmelad och blåbärssylt. Till det drack vi Agua de Valencia, som är en coctail i tillbringare som består av cava, apelsinjuice, vodka och gin.

Drack drinkar på Chill Out.

Vidare till Madrid där jag hittade ännu fler häftiga gatumålningar.

Vi åkte till den mysiga och hippa stadsdelen Malasaña. "Titta Maja, en röd söndrig stol, den gör vi nåt med!"

Maja lydde och posade snällt för mig.

Jag dog lite vid åsynen av det här stiliga pensionärsparet och av gatan i nedgående solljus. Spanien, du överraskade och levererade! Vi ses säkert snart igen!