lördag 11 februari 2012
onsdag 1 februari 2012
MS. LAURYN HILL IN THE HOUSE
After winter, must come spring
Change, it comes eventually
Everything is everything
What is meant to be, will be
Lauryn Hill live i Köpenhamn. Från början till slut var det en rätt overklig upplevelse. Att ha denna mystiska kvinna och en av mina favoritartister bara några få meter framför sig. Vi stod så nära att vi såg varenda gest och min hon gjorde.
Jag vet inte hur många gånger jag och mina systrar sett henne som Rita i Värsting till syster II, och speciellt den här underbara scenen från körtävlingen som vi kan utan och innan. http://www.youtube.com/watch?v=gi4pqSrGVUk&feature=related
Och så de grymma The Fugees-låtarna och soloskivorna The Miseducation of Lauryn Hill och MTV Unplugged No. 2.0 som jag aldrig tröttnar på.
Hon var helt galen klädd. En mix av lång ribbad gråbrun klänning, kort pälsjacka i murriga färger, svart mössa lite snett på huvudet så där och så riktigt maffiga rustningsinspirerade silversmycken. Såklart bar hon upp den märkliga outfiten på ett självklart sätt. (Bortsett från de faktiskt hemska knähöga vita snörstövlarna med smal klack som skymtades ibland).
När hon entrade nästan två timmar försenad hade hon en hel del problem med ljudet och mikrofonen. Det syntes att hon var lite irriterad och inte kom helt rätt. De bluesrockiga musikerna i bandet snarare dränkte låtarna än höjde dem. Men efter ett tag föll det på plats. I Ready or not kändes det som att det bara var hon och vi i publiken där. Mitt magiska ögonblick var när hon sjöng Killing me softly, som är och alltid kommer vara en av mina absoluta favoritlåtar. Då rann det till och med några tårar på min kind. Och shit vilken röst hon har. Helt otrolig trots att hon var förkyld och lite sliten. Ofta var kroppsspråket väldigt vasst, spattigt och stenhårt, och hon styrde scenen med järnhand. Men ibland skymtade man även den mjuka sidan hos henne när hon sprack ut i små leenden. Och sant eller inte, men när hon sa "We have to do this more often" kändes det verkligen uppriktigt och hon såg rörd ut. Troligtvis kommer jag inte se henne spela igen, men att i alla fall ha fått göra det en gång – det känns stort.
Change, it comes eventually
Everything is everything
What is meant to be, will be
Lauryn Hill live i Köpenhamn. Från början till slut var det en rätt overklig upplevelse. Att ha denna mystiska kvinna och en av mina favoritartister bara några få meter framför sig. Vi stod så nära att vi såg varenda gest och min hon gjorde.
Jag vet inte hur många gånger jag och mina systrar sett henne som Rita i Värsting till syster II, och speciellt den här underbara scenen från körtävlingen som vi kan utan och innan. http://www.youtube.com/watch?v=gi4pqSrGVUk&feature=related
Och så de grymma The Fugees-låtarna och soloskivorna The Miseducation of Lauryn Hill och MTV Unplugged No. 2.0 som jag aldrig tröttnar på.
Hon var helt galen klädd. En mix av lång ribbad gråbrun klänning, kort pälsjacka i murriga färger, svart mössa lite snett på huvudet så där och så riktigt maffiga rustningsinspirerade silversmycken. Såklart bar hon upp den märkliga outfiten på ett självklart sätt. (Bortsett från de faktiskt hemska knähöga vita snörstövlarna med smal klack som skymtades ibland).
När hon entrade nästan två timmar försenad hade hon en hel del problem med ljudet och mikrofonen. Det syntes att hon var lite irriterad och inte kom helt rätt. De bluesrockiga musikerna i bandet snarare dränkte låtarna än höjde dem. Men efter ett tag föll det på plats. I Ready or not kändes det som att det bara var hon och vi i publiken där. Mitt magiska ögonblick var när hon sjöng Killing me softly, som är och alltid kommer vara en av mina absoluta favoritlåtar. Då rann det till och med några tårar på min kind. Och shit vilken röst hon har. Helt otrolig trots att hon var förkyld och lite sliten. Ofta var kroppsspråket väldigt vasst, spattigt och stenhårt, och hon styrde scenen med järnhand. Men ibland skymtade man även den mjuka sidan hos henne när hon sprack ut i små leenden. Och sant eller inte, men när hon sa "We have to do this more often" kändes det verkligen uppriktigt och hon såg rörd ut. Troligtvis kommer jag inte se henne spela igen, men att i alla fall ha fått göra det en gång – det känns stort.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)