CREATIVE SOULS IN MAPUTO

Min och Johanna Wimans reportageresa gick vidare. Efter Zimbabwe väntade cirka tio dagar i Moçambique. De flesta av dessa tillbringades i huvudstaden Maputo.

Vi träffade de härliga tvillingsystrarna Nelly och Nelsa Guambe som har startat landets första vintageföretag.

Ända sedan barnsben har de följt med sin mamma till secondhandmarknader och deras egen garderob har länge bestått av egensydda klänningar. Men det var när de träffade den svenska textilingenjören Amanda Ericsson från Borås på en workshop som de tog steget att starta sitt egna klädmärke Mima-te.

Affärsidén är enkel men sällsynt i Moçambique – att skapa nya vackra plagg av begagnade kläder.

  – Jag älskar att ge mig ut i det okända och inte veta vad jag ska komma hem med. Marknaden är stökig och trång, massor av människor, bilar som tutar och drivor av plagg. Utmaningen är att hitta det där som fångar ögat – ett vackert tyg, prickar, blommor. För mig börjar skapandeprocessen där, säger Nelsa. Nelly visar upp några av deras senaste skapelser.

Utsikten från Nelly och Nelsas lägenhet. När intervjun var färdig bjöd de in oss att stanna kvar på middag. Vi drack vin på deras balkong och satt sedan länge och pratade över en krämig kryddig gryta.

Vi fick lära oss mycket om Moçambiques secondhandbusiness. En stor del av kläderna kommer från välgörenhetsorganisationer i väst men det kommer även stora containrar från Asien med massproducerade kläder som aldrig blivit sålda. Inköparna får knappt se vad som finns i de stora klädbalarna, utan får bara chansa. Långt ifrån allt kommer till användning. Mycket bränns eller hamnar på soptippen. Pälsar och skidjackor hör inte till ovanligheterna, och vem behöver det i tropiska Moçambique?

Överlag är Maputo en väldigt sliten stad men här och var finns vissa riktigt tjusiga byggnader.

En dag träffade vi den berömde biskopen och fredskämpen Dinis Sengulane som blivit kallad för Moçambiques svar på Nelson Mandela. Efter att inbördeskriget i Moçambique tog slut, startade han fredsprojektet TAE (Transformaçaõ de Armas en Enxadas på portugisiska). Under kriget flödade miljoner pistoler och andra vapen in i landet och många av dem är än i dag gömda eller begravda. TAE jobbar med att minska det stora antalet vapen som finns i landet genom att samla in vapnen och erbjuda någonting i utbyte – som en spade, cykel eller symaskin. Efter att de desarmerats lämnas de till en grupp konstnärer, som får fria händer. Korset han bär på bilden är gjort av vapen.

En av landets mest kända konstnärer är Gonçalo Mabunda som är en av dem som skapar konst av TAE:s insamlade vapen.

De flesta vapenkonstnärerna håller till på kulturcentret Nucleo d’Arte. Den stol som Arlindo Andrade sitter på är exempelvis skapad av granater.

Vapenkonstnären Fiel dos Santos har själv starka minnen från inbördeskriget och lever med minnena av hur hans bror kidnappades och tvingades bli soldat. För honom är vapenkonsten ett sätt att förmedla hopp och motståndskraft. Länge kände han en stark avsky inför materialen.
– Självklart reflekterar jag över vad det är jag har i händerna eftersom det har använts till att döda människor. Det är som en mur jag måste tränga igenom varje gång för att kunna skapa någonting. Men jag känner att det har betydelse, både spirituellt och rent konkret. Efter att jag gjort färdigt en skulptur kan jag säga till mig själv: de här vapnen kommer aldrig att döda en människa igen. Det är mitt sociala bidrag till samhället och jag vet säkert att det betyder något, säger han.

De mysiga ateljéerna på Nucleo.

Ibland stannade vi kvar på vårt guesthouse för att skriva, greja med bilder och planera.

Eller strövade runt lite planlöst och bara tittade.

Vi följde med Göteborgstjejen Lisa till Polana Canico, en enkel och fattig stadsdel i utkanten av staden (som inte syns på den officiella kartan), där hon skulle träna med danskompaniet Wuchene.

Efter den kraftfulla och aggressiva krigsdansen zigubo var det dags för Lisas lindyhopprojekt som går under namnet Maputo Afro Swing. Förra sommaren tog hon med sig ett gäng av proffsdansarna till Sverige för att uppträda på t ex Herräng Dance Camp och på Nefertiti.

Traktens barn trängdes vid dörren och gluttade storögt in genom fönstren.

Gissa om jag älskade att det var livetrummor under hela dansklassen? =)

Vi följde med några av dansarna och musikerna hem för att göra ett hemma-hos-reportage. Här bodde fyra bröder plus en släkting och den ena brorsans fru och barn. Båda föräldrarna är döda.

Ett typiskt rum hos dem. Både väggar och golv täckta av textilier för att skapa en mysigare känsla.

De har gemensam ekonomi och försörjer sig på lite av varje: på musik och dans, plantodling och på en bar/kiosk som de byggt i anslutning till hemmet. Vi fick veta att självaste Timbuktu varit på besök och att de jammat tillsammans.

När vi var i Moçambique gjorde vi också en avstickare till en kustort tio timmar norrut. Men om äventyret med valhajar och annat får ni veta mer om en annan gång.