VALHAJAR OCH MOÇAMBIKISKT STRANDLIV

 

Dags för sista delen om min och Johannas reportageresa i Zimbabwe & Moçambique. Nu om våra äventyr i den lilla kustorten Tofo. Fem på morgonen blev vi upphämtade av en minibuss vid ett hostel. Vi var fyra backpackers och tänkte oj, det här kommer visst bli bekvämt. Så fel vi hade. Nästa stopp var nämligen Maputos busstation där vi stod still i ungefär två timmar medan bussen fylldes på till bristningsgränsen med passagerare.

Bara att komma ut från staden tog en evighet och sedan stannade vi i varenda liten håla.

 

Typ tio timmar senare var vi äntligen framme! Ljuvligt! Sandstrand och Indiska Oceanen. Allt förlåtet.

 

Främsta anledningen till att vi valde att åka till Tofo var för att det är ett av världens bästa områden att se valhajar på. Vi bokade in oss på en tur redan dagen därpå för att vara säkra på att få se några.

Vår guide satt på en tennisdomarliknande stege i mitten av gummibåten för att spana efter ljusa skuggor under vattenytan. Vi andra satt redo med cyklop och simfötter, redo att snabbt som ögat ge oss ner i det blå vid signal.

Vågorna var riktigt höga och vilda och sikten var dålig och grumlig. Vi famlade blint och upptäckte inte valhajen förrän den var precis intill oss. Jag hamnade precis framför det stora huvudet och fick raskt paddla mig åt sidan. Men ingen fara alltså för valhajar äter bara plankton.

Den rörde sig ganska snabbt men ögonblicken när vi simmade bredvid var magiska. En av hajarna var runt åtta meter lång.

Vi träffade senare en valhajsforskare och hon sa att alla valhajar har ett unikt mönster av prickar, likt ett fingeravtryck, och uppmuntrar alla som har bilder att skicka in så att de kan spåra olika individer och hålla koll på hur de rör sig över världen.

Efter ett otal antal kallsupar, sjösjuka och ett kämpande med att få bra material till vårt resereportage sjönk vi ner på en servering och laddade på med pizza och läsk. Möra men väldigt nöjda med att ha rott i land vårt mission.

Kokos är en viktig ingrediens i många grytor i det moçambikiska köket.

Varje eftermiddag spelades det fotboll på stranden.

Dagarna tillbringades med att bada, hänga på stranden, vara lite sjuka, äta, jobba med text och bilder på verandan och att samla in intryck och material till ett resereportage.

Morgonaktivitet på stranden: fiske och utlotsning av dykare och snorklare.

Det var ganska mycket lågsäsong när vi var där så bordsgrannarna på restaurangerna var inte så många. Myggen var desto fler.

En dag åkte vi in till grannstaden Inhambane. Hamnstaden har haft en viktig roll i sjöfartshandeln vid Afrikas östkust och besöktes redan för tusen år sedan av arabiska sjöfarare. På 1500-talet kom de första portugiserna till Inhambane i samband med Vasco da Gamas expedition till Indien och i slutet av 1800-talet blev Moçambique en portugisisk koloni.

De turkosa väggarna vid cafét Verdinhos var smashing. Vi fikade och posade och drog sedan vidare till ett litet kulturcenter med en fin hantverksaffär.

Tillbaka till Tofo och den bästa eftermiddagstimmen när allt är guldgult och harmoniskt.

Här finns vårt resereportage att läsa: GP Resor: Tofo toppar med haj och sol